av 
“The far right, fascist and xenophobic movements continue to do this type of organising, as well as the government with its ‘Big Society’ community organiser programme. However it seems, for the most part, that engaging with the communities which have been most affected by the last thirty years of transatlantic neo-liberal policies in this country in any meaningful and sustained way, has been beyond the left of all persuasions.“
I Chav Solidarity beskriver författaren sin uppväxt längst ner i det engelska samhället. Även om ett tema med fotbollshuliganism och coola sneak… förlåt, trainers finns i bakgrunden, så är det mer fokus på missbruk, övergrepp, fattigdom, psykisk ohälsa och fängelsevistelser. Har du själv, eller har du nära som varit med om liknande händelser så blir den här läsningen en jävla resa.
Boken är fylld av trauman och misär men handlar också om att läka, eller åtminstone att sluta blöda. Jag tänkte skriva att den även handlar om att kämpa och börja slå tillbaka, men då missar jag Hunters kanske viktigaste poäng. Även om han inte var politiskt medveten när han levde sitt kaosliv så menar han att det alltid ändå fanns motstånd och solidaritet mellan de som kastats in i samma situation.
Idag är han övertygad om att politiska grupper måste ta arbetarklassens omedvetna politiska handlingar av motstånd och solidaritet som utgångspunkt för sin verksamhet. Precis som författaren påpekar i citatet ovan finns det ett tomrum att fylla här. Vid tillfällen börjar Hunter predika, men det kan man ha överseende med. Chav Solidarity är en gripande och läsvärd bok som ställer jobbiga och angelägna frågor kring underklassen, arbetarklassen och socialistisk organisering.
