av 
På dagens utflykt till Statarmuséet i Torup fick vi en fascinerande inblick i hur det kunde se ut innan Sveriges arbetare började organisera sig och ta kontroll över samhällsutvecklingen. Vi snackar om tiden innan folkhemmet, när hela familjen sov i samma rum och man fick uträtta sina behov på utedass på gården.
Det var faktiskt inte så länge sedan, bygget med miljonprogrammet kom inte igång förrän på 50-talet. På ett sätt kan man säga att arbetarrörelsens tillbakagång fanns inbyggt i det hela. Göran Hägg beskriver i sin bok Välfärdsåren hur man slutade prata politik när man flyttade in i de nybyggda lägenheterna. Alla var en del av folkhemmet och skulle jobba åt samma håll nu. Föreningslivet och aktivismen inom arbetarklassen gick ner och många valde istället att sjunka ner framför sin nyinköpta TV. Det var när man slutade se sig som arbetarklass i relation till en överklass, som de framsteg man hade gjort sakta började rullas tillbaka.
För överklassen slutade aldrig att se till sina gemensamma intressen utan gick, som tydligast från 70-talet och framåt, till en motoffensiv som nu kan sägas vara nästan helt och hållet framgångsrik.
Dagens hemläxa: Om vi inom arbetarklassen inte organiserar oss och inte tar kontroll över samhällsutvecklingen, då får vi också börja vänja oss vid ett samhälle med ännu mer av det som det berättas om på ett väldigt pedagogiskt på Torups statarmuseum: trångboddhet, sociala problem, smuts och skit, dålig hälsa och ett otacksamt, osäkert slit från tidig morgon till sen kväll.
