av 
När vi skämtade om skidåkande skåningar för tre veckor sedan ville vi mest säga att klass spelar en roll i corona-pandemin. Nu ser vi att det perspektivet fått oanade proportioner. Alpturister hinner knappt landa hemma i Stockholm innan de skyndar vidare att sprida smittan på after-skin i Åre. Ett extra tillskott av Jägermeister-stinkande jättebebisar var nog det sista Jämtlands sjukvård behövde.
Pandemin skär rakt genom det svenska samhället. Samtidigt skriver Aftonbladet att sex av de 15 som dött i Stockholmsregionen är svensksomalier. Till en början saknades information om sjukdomen på somaliska, men detta är också en grupp som i högre grad lider av trångboddhet, och där många arbetar som busschaufförer, taxichaufförer, städare, i äldreomsorgen eller i andra yrken där man hela tiden är i kontakt med andra.
Precis som i alla andra kriser drabbas arbetarklassen hårdast.
Det finns även ett klassperspektiv i de politiska åtgärder som nu diskuteras och klubbas igenom. Näringslivet och Moderaterna trummar in budskapet att företagens vinster måste prioriteras. Detta medan äldre offras och de som nu står utan inkomst förväntas äta luft. Så ser klasskampen uppifrån ut.
Vi hyllar de solidariska initiativ som nu växer fram inom arbetarklassen och stöder Vänsterpartiets förslag om bland annat förenklad a-kassa, men vill även påpeka att det är viktigt att gå längre.
Det behövs investeringar i infrastruktur och en grön omställning för att kickstarta ekonomin. Med krisens utveckling ser vi också ett växande behov av en demokratisk kontroll av samhällsviktiga sektorer som el, bredband, livsmedelsförsörjning, medicin, och så vidare.
Under den närmaste tiden kommer den politiska kartan ritas om i Sverige. Som socialister har vi en möjlighet att gå på offensiven och peka ut riktningen framåt.
Det är dags att vi tillsammans tar makt över framtiden.
